Ett litet hjärta

Hej ni fina!
Hoppas att ni mår bra.

Jag antar att ni är många som märkt att det ekat tomt här inne. Jag har till och med fått frågan om jag slutat blogga. Det har jag absolut inte gjort.
Jag har bara låtit mig själv få lite tid ifrån jobbet de senaste dagarna som varit de värsta på väldigt väldigt länge.
I tisdags så opererades vår lilla Nellie (Yorkshireterrier på 4 år). Hennes knäskål hoppade ur led flera gånger om dagen, så hon opererades för Patellaluxation som det heter. Det är ingenting som är allvarligt, och operationen är vanlig och helt ofarlig.

Operationen gick bra och vi fick hämta hem Nellie ett par timmar efter op.
När vi hämtade henne så sov hon fortfarande pga. all medicin hon hade i kroppen. Det såg så fridfullt ut. MEN när hon vaknade så startade ett helvete. Hon skrek och skrek, vi fick order om att ge morfinsprutor i mungipan vilket vi gjorde. En var tredje timme. Hon fortsatte att skrika och pipa. Vi vågade inte släppa henne ur blicken då hon samtidigt hyperventilerande. Så i ett helt dygn satt vi bredvid henne och bara kollade på henne. Livrädda så fort hon slutade pipa i någon sekund. Vi trodde att hon dog. Jag vet inte om jag kan förklara för att ge historien rättvisa men vi kände oss värdelösa, hjälplösa och som världens sämsta hundföräldrar. Och Nellie var totalt tröstlös. Vad vi än gjorde så var det fel. Eller snarare, ingenting vi gjorde var rätt. Hon hade fortfarande lika ont. Det var så hemskt.
Probemet var att morfinet inte hjälpte henne, inte heller smärtlindringen som vi fått hämta ut på recept. INGENTING hjälpte.

Så dagen efter åkte vi in med henne till veterinären igen. Vi förklarade allt som varit det senaste dygnet, och de sade ”vi tar in henne” utan att blinka. Kan tro att de såg på både Nellie, mig och Robert att ingen av oss sovit en enda sekund på nästan två dygn. Vi var helt knäckta och hade gjort vad som helst för hjälp. Nellie togs in och vi åkte hem och vilade upp oss även om vi inte kunde sova någon av oss.

När nästan hela dagen var förbi så ringde de och sade att vi nu fick hämta hem henne. Vi åkte dit fort som tusan för att vi saknade henne så. Känns så fel att vara ifrån henne när hon är sjuk, även om hon var hos veterinären där hon såklart har det superbra. Vi hämtade hem en lite piggare tjej och hann vara hemma i ca. 30 minuter innan samma sak började igen. Hon skrek, pep och andades så fort att jag trodde att hon skulle svimma av. Och så kräktes hon blod flera gånger. Vi ringde in igen och de bad oss att komma in med henne. Denna gång fick hon stanna över natten. Robert fick gå in och lämna henne, jag satt i bilen och bara grät. Jag är så galet känslig när det kommer till mina små. Jag tror att de flesta med håriga familjemedlemmar kan relatera.
När Robert kom ut från veterinären så bröt han ihop totalt i bilen. Han fick lämna henne i buren som hon skulle vara i hela natten. Så kalt och ensamt. Inget annat djur var där inatt, hon var helt ensam.
Vi åkte hem och bara satt i soffan. Livet kändes så meningslöst.

Problemet var aldrig själva operationen, utan tiden efter. Att varken det smärtlindrande dropparna eller morfinet hjälpte henne. Att hon bara kräktes, skakade och skrek. Smärtan helt enkelt. Veterinären sade att hon borde slockna direkt efter en morfinspruta, men det tog ingenting. Hemskt var det! Tänk om de hjälpt och hon hade varit skonad från denna smärta..

I morse ringde vi till veterinären och de berättade att vår lilla tjej var piggare. Så i förmiddags hämtade vi hem henne och vet ni? Hon kunde ta ett par steg på tre ben. SÅ galet. Dock kräktes hon efter det och har fått ligga i mitt knä sedan dess. Hon var piggare. Och idag fick hon träffa våra andra två igen, de har varit hos min pappa under dessa dagar. Det känns fint att de är med varandra igen även fast Nellie gärna ligger själv i sitt lilla hus och sover.
Hon blir sämre på kvällarna, och nu hoppas vi bara på att hon ska ta sig igenom natten. Att vi ska ta oss igenom natten. Det är så svårt att vara en positiv människa när man inte sovit en sekund de senaste dagarna och när man gråtit mer än vad som borde vara möjligt.

Ikväll skulle jag ha haft ett livebak på instagram, men med tanke på allt så ställde jag in det. Jag måste ta hand om Nellie. Och om mig själv. Jobbet får vänta. Det är inte hela världen. Och detta är också anledningen till varför det ekat tomt här inne de senaste dagarna. Ber om ursäkt för det.

Jag är som sagt en känslig människa. De senaste dagarna har varit så tuffa. Jag känner mig inte som mig själv. Jag måste få vila. Ta hand om Nellie och se till att hon blir bättre. Sedan är jag tillbaka. Imorgon kommer det upp ett smarrigt recept här som jag tidsinställt. Sedan kommer jag att uppdatera så fort jag fått lite energi. Tack för er förståelse! Stor kram till er! ♥

Författare: Frida Skattberg

Skriv en kommentar vid frågor om receptet för snabbast svar av Frida