Hej på er! ♥
Idag tänkte jag berätta lite mer om mig själv och min historia.
Ni är många som undrar vem det är som bakar alla godsaker, skriver alla recept och genom bakningen har klarat av en tuff uppväxt.
–
Jag heter Frida Viktoria, jag är född 1993 och kommer från Örebro men bor numera i Dalarna. Och jag ÄLSKAR att baka, men det tror jag att ni har ganska bra koll på vid det här laget.
–
Förutom att baka så älskar jag att fotografera. Allra helst mina bakverk, men också djur, natur och Motocross. Det är när min sambo (Robert) är ute och tränar- och tävlar som jag fotar Cross. Jag ägnar även mycket tid åt mina två små Yorkshireterier, Wille (1.5 år) och Nellie (6 mån). Det är full fart i vårt hem från tidig morgon till sena kvällar. Att ha en trotsig valp hemma är otroligt roligt och mysigt, men även väldigt krävande och jobbigt vissa gånger. Så om det finns någon som vill låna en valp, hör av er.. 😀
–
Jag jobbar med Bloggen. Jag gör recept, bakar, fotar och bloggar. Det känns fortfarande som att jag lever i en dröm. Att få arbeta med det jag älskar. Jag vaknar varje morgon och ser fram emot dagen. Det är en härlig känsla. Det absolut bästa med mitt jobb är ni. Mina fantastiska läsare. Att få ha en sådan bra kontakt med er här på bloggen, på Facebook och instagram, även via mail många gånger. Det är ovärdeligt. Så häftigt att vara kompis med sina läsare. Ni betyder oerhört mycket för mig!
–
Något annat som betyder mycket för mig är just bakningen. Utan den vet jag inte vart jag hade varit idag. Den har varit min flykt när det har varit tufft i livet.
–
Jag är uppvuxen i en fantastisk familj med en mamma, en pappa, en storebror och ett par hundar. När jag tänker tillbaka på när vi var en hel familj och mina föräldrar fortfarande bodde ihop så är det värsta jag minns att jag fick en GUL (gult är fult) cykel på min födelsedag. Det är det värsta, så då kan ni förstå att fram tills skilsmässan har jag inget minne som jag vill radera. Eller okej, det var en gång när min kära bror drog undan en matta som jag stod på så jag for i golvet och slog armbågen i soffbordet = fick åka till sjukhuset som min stora skräck. Men annars var det inget. Däremot finns det en hel del som jag inte tycker om att tänka tillbaka på.
En av mina föräldrar började missbruka när jag var i 10-års åldern. Då tog jag på mig en slags mammaroll gentemot denna förälder. Jag blev förälder åt min egen förälder. Jag stannade inne istället för att gå ut och leka med mina kompisar bara för att jag inte ville att min förälder skulle dö. Ja, dö. Många gånger har jag fått läsa farväl-brev där det stod saker som ”Min fina dotter. Nu orkar jag inte mer. När du har läst det här brevet så finns jag inte mer. Jag vet att du kommer ta dig långt i livet. Du kommer lyckas med allt du vill göra. Ta hand om din bror, han kommer behöva dig. Vi kommer att ses igen. Inte idag och inte imorgon, men vi kommer att ses igen. Jag älskar er”. Milslånga brev har mött mig när jag kommit hem från skolan och sedan upptäckt att min förälder inte är hemma. Jag vågade aldrig gå ut i vårt förråd då det var där som min förälder alltid sade att hen skulle hänga sig. Jag hade sett snaran. Jag började gymnasiet och var knappt i skolan, stannade hemma för att se till så att ingenting skulle hända. Jag lät inte min pojkvän komma hem till oss och kom alltid med olika ursäkter. Jag har skjutsat in min förälder på olika behandlingshem och beroendecenter men ingenting har hjälpt. Det har pågått mer eller mindre under halva min livstid. Jag blev utstött i skolorna jag gick på för att jag ”skolkade”. Ingen visste vår familjs historia. Ingen visste vad jag och min bror gick igenom. Istället för att fråga hur vi mådde så sade det ord till oss som vi blev ledsna av. Mobbning.
Tiderna ändrades och det blev bra ett tag. I ett par månader blev det bra. Sedan brast det igen. Det var vintertid och min telefon ringer ”Hej, jag vill bara säga att jag nu har svalt en burk tabletter och vill inte att ni kommer och letar efter mig, låt mig gå vidare nu. Vi kommer att ses igen, och då kommer allt att vara bra igen. Jag älskar dig”.
Jag tog det inte på allvar. Varför skulle det vara sant nu när det aldrig har varit det förut? Senare ringer det igen, det är min kusin. Hon sade att hon hade larmat polis och ambulans, de letar efter min förälder som troligtvis har svalt alla dessa tabletter med en okänd mängd alkohol. Jag och sambon åkte ut och letade. Vi letade i en halvtimme, men det kändes som att vi gick där ute i skogen i flera timmar. Utan resultat satte vi oss i bilen och jag grät. Fick ingen luft. Är det mitt fel? Om jag bara hade tagit telefonsamtalet på allvar från början..
Telefonen ringer, det är polisen. Min förälder är hittad med marginalerna på dennes sida. Om poliserna hade hittat * några sekunder senare så hade vi fått åka på en begravning istället för till ett behandlingshem. Jag är SÅ tacksam för poliserna och ambulanspersonalen. De är fantastiska. Utan dem hade jag inte haft min förälder kvar vid liv. Vi fick inte besöka min förälder på behandlingshemmet, men däremot möttes vi av en pigg och glad människa när tiden där var över. Det gick nu ungefär ett halvår innan vi var där igen. Det har varit så. Fram och tillbaka. Men nu är det bra. Eller åtminstone bättre. Min förälder är numera fri från missbruket och vi har fått tillbaka vårt tighta band mellan varandra. ♥
–
Under de allra tuffaste dagarna har jag bakat. Kanske inget märkvärdigare än ett gäng chokladbollar eller en kladdkaka, men jag har bakat. När man bakar är man här och nu. Det finns inga andra tankar som ryms i hjärnan än tankarna på denna kaksmet eller bulldeg. Bakningen gav mig på något vis trygghet och lugn. En liten stund att fly från vardagen. Med bakningen fick jag även bättre självförtroende, jag var bra på någonting. Fick beröm för mina goda kakor och chokladbollar.
–
Bakning är verkligen terapi. Jag har fortfarande dagar som är jobbiga, då jag är ledsen och helst vill försvinna bort. Då bakar jag. Oftast bröd då det tar lång tid och de ”dumma” tankarna hinner försvinna. Prova baka i syfte av terapi, det kanske kan hjälpa dig också. Alla psykologer och kuratorer råder oss att prata om det eller kanske att börja träna. Men ingen råder oss till att börja baka. Det gör jag!
Prata om din historia och det som är jobbigt i ditt liv med någon, och baka sedan. ♥
–
Det känns läskigt för mig att dela med mig av denna del av min historia. Men jag vill visa att det INTE alls är farligt prata om missbruk, och det är definitivt inte tabubelagt som många vill påstå. Det är inte ”fult” att vara i en familj där någon missbrukar. Och man kan visst prata om det utåt. Alkoholism är en sjukdom. En av de hemskaste sjukdomar som tyvärr allt för ofta tar våra nära och kära ifrån oss. Det är aldrig barnens fel att föräldrarna missbrukar. Och det ska inte behöva vara pinsamt för ett barn att berätta om det i skolan. Jag önskar att det fanns någon för mig när jag var liten som sade ”prata om det öppet Frida, det är ingen fara. Det är ingenting att skämmas för och du behöver inte måla upp en fasad av att allt är bra bara för att det ska se bra ut utåt”. Istället sade mina lärare och andra personer i min närhet ”prata med kuratorn”.
Prata med kuratorn? – En kurator som inte delar med sig alls av sin historia, utan endast lyssnar på min. Givetvis dömer denne kurator inte mig men hen hjälper mig inte heller. Det är som att prata med en vägg. Det är så svårt att prata om det utåt, men det är också en otrolig lättnad när det väl är gjort. Vet dina bästa kompisar om din historia? Den riktiga historien? – det visste inte mina.
–
Nu ska jag baka.
Kram på er fina ni. Tack för att NI finns. ♥
Men du underbara Emelie! Tusen tack för så fina ord, det värmer verkligen! Du är hjärtligt välkommen hit, vad roligt att du vill hänga med mig här inne! Ha nu en toppenfin torsdag. Stor kram. <3
Men du underbara Emelie! Tusen tack för så fina ord, det värmer verkligen! Du är hjärtligt välkommen hit, vad roligt att du vill hänga med mig här inne! Ha nu en toppenfin torsdag. Stor kram. <3
Men du underbara Emelie! Tusen tack för så fina ord, det värmer verkligen! Du är hjärtligt välkommen hit, vad roligt att du vill hänga med mig här inne! Ha nu en toppenfin torsdag. Stor kram. <3
Men du underbara Emelie! Tusen tack för så fina ord, det värmer verkligen! Du är hjärtligt välkommen hit, vad roligt att du vill hänga med mig här inne! Ha nu en toppenfin torsdag. Stor kram. <3
Tack för att du delar med dig av din historia. Ingen absolut ingen ska behöva gå igenom det ni gjort som barn, du och din bror. Och det ät absolut inget att skämmas över att va barn till en missbrukande förälder. Du är stark och du bakar helt fantastiskt goda saker.
<3 massa kramar! Du är en stor insperationskälla!
Skulle vara galet roligt om du en dag ger ut en receptbok.
Älskar dina recept (dumle kolakakorna är favorit) och jag önskar att jag hade tid att testa allt! Dina bilder är fantastiska dem med, skulle göra sig bra i bok! 🙂
Vad modigt av dig att våga dela med dig av din historia! Starkt gjort och viktigt! Tack för en riktig superblogg dessutom 🙂
Bra och modigt skrivet!
Du har en fantastisk, inspirerande blogg, med alla recept och bilder.
Helena
Tack snälla, rara du! Kram <3
Du är så otroligt stark som dela med dig av det här. Du är fantastisk! Kram ♥
Kram fina! <3
<3
Otroligt fint att läsa om din historia och jag vill bara krama dig för att du vågar skriva om vad som hänt! Jag ska även prova att baka lite för att få bort stress så tusen tack för att du öppnar upp och ger sånna bra tips. Du är en underbar människa!
Tack snälla du! Stora kramar till dig! Hoppas att bakningen minskar stressen! Var rädd om dig. <3
Starkt gjort att dela med dig av din historia!
Tack för en riktigt bra och inspirerande blogg!
Kram på dig! <3 <3
Åh vad du är stark! Starkaste är nästan att ”erkänna” och högt säga till sig själv att det inte borde vara så, men det är inte ditt fel. Har inte haft det lika svårt som dig, men delar känner jag igen. Vad bra att du har hittat något som hjälpt dig på vägen och inte dragit in dig i samma bana. Tack för ditt inlägg, det hjälper säkert någon och fler som får känslan jag är inte ensam. Och tack för en bra blogg, med mycket bra bilder & recept!
MVH/ Emma
Starkt av dig att dela med dig! Tack för en inspirerande blogg
Kram <3
Tack snälla, snälla du för att du delar med dig ❤ Du är inte ensam men du är definitivt stark! ❤ Massa varma kramar till dig! ❤
Kram <3
Hejsan du modiga tjej
Starkt gjort att våga berätta om det som många känner skam för och tar på sig av….Mina pojkars pappa är nykter alkoholist (just nu) vi skildes -94 för att han vill dricka ifred och att han inte ville ljuga för mig nå mer….Å jag å mina grabbar har klarat oss bra å dom är vuxna å har ett väldigt bra liv med sina små familjer
Massor med kramar till dig å styrka för att du orkar
Åh, vad du är fantastisk! <3
Att du delar med dig av din historia får mig bara att inspireras av dig ännu mer!
Känner också igen mig i delar av din historia, det där med att ha dåliga dagar, när man bara vill försvinna, ush vad det är obehagligt. När man är så stark, även fast man bara vill falla i bitar.
Din blogg och dina bakverk är helt underbara.
Största kramen till dig! <3
Din historia berör verkligen, du är så modig som vågar dela med dig. Jag önskar dig allt det bästa livet har att ge, du verkar vara en underbar tjej och du har verkligen talang för bakning! Det är alltid lika roligt att kika in på din blogg och du inspirerar. Ha det bäst! Kram
Vad glad jag blir av din kommentar! Tack snälla du! Stor kram. <3
så otroligt modigt och starkt av dig. Blev så himla himla rörd av att läsa din historia. All kärlek till dig och din familj! ibland är det skönt att veta att man inte är ensam om att ha en jobbig bakgrund. Känner mig lite mindre ensam, tusen tack för det <3
Tack för din kommentar! Stor kram till dig. <3 <3
Men du underbara Emelie! Tusen tack för så fina ord, det värmer verkligen! Du är hjärtligt välkommen hit, vad roligt att du vill hänga med mig här inne! Ha nu en toppenfin torsdag. Stor kram. <3