Idag är det 10 år sedan.
När jag var 14 år så gjorde jag slut med min dåvarande pojkvän. Jag kände att jag inte hade kvar de där starkaste känslorna för honom som jag önskade att jag skulle ha haft. För det blev han så arg att han tog ut sin ilska fysiskt på mig. Eller inte han personligen, han lät sina bästa vänner göra det.
Jag minns inte allt från den kvällen, men jag minns mycket nog för att fortfarande känna mig otrygg. Jag minns det värsta.
I 10 års tid har jag känt mig otrygg när jag är ensam. Jag drömmer fortfarande hemska mardrömmar om denna händelse.
Idag är första gången någonsin som jag skriver om det. Efter att precis ha sett en dokumentär om våld i parrelationer så vill jag verkligen uppmana er alla som själva är- eller vet någon som är utsatt för våld i en relation – våga be om hjälp! Och våga hjälpa! Våga prata om det, våga ta hjälp av en förälder, syskon eller en vän. Det finns ingenting att skämmas över, och det är ALDRIG ditt fel att du träffat någon som visar sig att inte alls vara den du först trodde.
”Han är så snäll innerst inne, detta är inte likt honom” – nej! Han är inte snäll innerst inne. Jag trodde att min dåvarande pojkvän var den snällaste personen jag någonsin träffat. Men han arrangerade en misshandel för en person som han sade sig älska. Misshandel som hade kunnat sluta riktigt illa. Låter han som en snäll person innerst inne?
Om det var din bästa vän som blivit utsatt för våld i sin relation, hade du hjälpt denne då? Det tror jag att du hade. Och det är så du måste tänka för dig själv. Var din egen bästa vän hur svårt det än är. Hjälp dig själv ur din relation. För en gång är en gång för mycket.
Du kan till exempel, dygnet tunt ringa till Kvinnofridslinjen på deras stödtelefon. Där får du prata med människor som är insatta i allt gällande våld i nära relationer.
Idag känner jag mig så stark i mig själv. Men hur stark jag än är- och blir så kommer mina innersta sår aldrig att läka. De ytliga skadorna försvann. Tid tog det, men de försvann. Men de djupa såren och mörka minnena kommer jag alltid att ha med mig som tunga stenar över mina axlar. Jag tänker inte mycket på den kvällen längre, men ibland kommer det över mig och bara suger ur all min energi. Idag är en sådan dag. Och därför tar jag nu en paus från allt jobb och mina sociala kanaler. Jag ska sätta telefonen på stör ej och sedan kolla på en film. Ibland får vi lov att zooma ut. Och det gör jag ikväll.
Att prata om detta skrämmer mig. Det får mig att känna som att jag blottar mitt innersta. Det är inte skrämmande för att jag skäms, för det har jag slutat med. Men det är skrämmande för att det blir mer verkligt igen. Ibland är det skönt att få leva i förnekelse. Även om jag vet innerst inne vad som har hänt och vad jag har gått igenom, så kan det vara skönt att få leva som om ingenting hänt ibland. Kanske är det fel, kanske inte.
Tack för att du tog dig tid att läsa detta. Nu loggar jag ut. Vi hörs när vi hörs. Kram till er. ♥
Bra skrivet! All styrka ock kärlek till dig❤️
Fina du! Så ledsen jag blir när jag läser vad du varit med om, men så glad jag blir för att du delar med dig. Jag har tack och lov aldrig erfarit något liknande själv, men jag är säker på att det hjälper många att du vågar dela med dig av detta. Du fortsätter bara att ständigt växa i mina ögon. Du är min förebild! Jag önskar att fler vore som dig för då skulle inte vår värld se ut som den gör med alla som på olika sätt vill göra andra illa. Vilken fin värld vi skulle ha då.
Tack för att du har mod och kraft till att skriva det du skriver! Jag har själv inte varit med om någon fysisk misshandel, men däremot i ett psykiskt väldigt nedbrytande relation. Märker spår av det i mitt nuvarande förhållande, vill inte riktigt visa mig sårbar och släppa in min partner, det är för stor risk liksom. Fast det hör inte hit egentligen. Vad jag verkligen vill säga är tack å alla dems vägnar som lever i en våldsam eller på annat sätt dålig relation. Ditt exempel får andra att känna sig mindre ensamma i det dom genomlever. Skammen minskar därmed och det kan öppnas en väg, ett tankesätt, som kanske leder ut från det helvetet. Tack igen fina du!
❤️
Jag har inte varit med om något liknande som det du skriver om, så jag kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste ha varit för dig att ta det steget och dela med dig av detta hemska minne i ditt liv. Men något jag kan säga iallafall är att jag tycker det är riktigt starkt och modigt gjort av dig att skriva detta och visa upp dina sår för oss alla.
Tiden läker alla sår brukar man säga, men jag tror inte på det om jag ska vara helt ärlig. Och det tycker jag att ditt minne är ett exempel på. Jag tror mer att såren alltid finns kvar där inom oss, men med tiden lär vi oss istället att leva med dom. De riktigt tuffa dagarna kanske blir färre, men återkommer ändå då och då, vilket det nu gjorde för dig och det är du värd att ta den tiden till att logga ut från allt socialt och bara ta hand om dig själv, det är du om ingen annan värd.
Jag hoppas och tror att du hjälper någon med den här texten. Riktigt bra skrivet, det gick rakt in i hjärtat.
Kramar till dig
Starkt av dej o skriva om detta.. Det hjälper alltid någon!! Ingen ska behöva gå igenom nåt sånt. Skönt att du mår bättre nu o har en fin relation.. all lycka till dig!!
Vad stark du är som tar upp det här! All kärlek och fortsatt styrka till dig! ❤️
Hej Frida, förstår på pricken hur det känns! Trots att det nu gått 25 år sedan sista slaget och han skickade sin stora hund till attack. Sköljer minnena över mig, ibland pga en doft, ett ljud eller att jag hör viss australiensk accent. Men idag påverkas jag inte i full panik, nu inser jag att han inte kan skada mig på djupet längre, jag är starkare än mina minnen och därför är jag starkare på alla plan vad honom anbelangar, trots episoder i livet då jag påminns är vi och vår gemensamma kvinnopower så mycket starkare tillsammans än dessa ynkryggade ”SkitUnderSulanMän” trampa till sulan och vrid till hårt mer av din tid är de inte värda! Kram Sara
Tack för att du delar med dig ❤. Ta hand om dig!
Tack fina Frida för att du berättar din historia! Jag beundrar ditt mod och din styrka av att orka dela med dig av ditt innersta. Vi är nog många som bär med oss nåt i bagaget och det är en tröst att veta att man inte är ensam och att kunna finna styrkan i det. ❤️❤️❤️
❤
Kram till dig 🙂
❤
Det är två år sedan jag gick ur en sådan relation. Han missbrukade och situationen blev ohållbar. Ett halvår efter uppbrottet kom han hem till mig och misshandlade mig av sorg och ilska att jag inte ville tillbaka. Brottsoffer har alldeles för lite stöd i samhället tycker jag. Detdär fin innerst inne är aldrig en anledning att stanna. Ett våldsbrott bleknar med tiden men finns där i bakhuvudet lite nästan varje dag. Tack för du delar med dig, tillsammans är vi starka ❤️