För snart 4 år sedan satt jag på middag hemma hos min mans bror med flickvän. Då ringde du till mig för att säga farväl. Tack för allt i det här livet, ta hand om din storebror – ni kommer att gå långt båda två och han kommer att behöva ditt stöd genom livet. Nu har jag svalt tabletter med en flaska whiskey. Jag kommer snart att vara på en bättre plats, och ert liv kommer att bli bättre utan mig. Jag älskar dig, Frida. Glöm aldrig det. Sedan lade du på.
Kort därefter ringer min kusin till mig och frågar om jag hört något från min pappa. Jag blev inte orolig i första taget eftersom att jag fått sådana där samtal tidigare. Men när min kusin verkligen ber mig att försöka få tag på dig för att situationen är allvarlig så knöt det sig i magen. Vi sade till Roberts storebror att vi var tvungna att åka – mitt i middagen. Vi måste åka och leta efter Fridas pappa, vi får inte tag på honom.
Vi sitter i bilen och allt känns som en enda röra. Jag får ett till samtal från min kusin som säger att både polis och ambulans är ute och letar efter dig. Det var vinter. Mycket snö och iskallt. Och du befann dig någonstans ute i skogen. Jag förstod att om du menat det du sade på telefonen så måste vi hitta dig snarast, annars skulle du inte klara dig.
Vi hade ett par mil att åka innan vi kom fram till skogen där vi trodde att du befann dig. Vi var där på nolltid. Robert har aldrig kört så fort någonsin förut. Vi åkte med bilen så långt in i skogen vi kom, sedan klev vi ur och började leta. Vi letade oss svettiga men såg dig inte. Inte heller din cykel som vi visste att du hade med dig. Vi åkte en bit bort och letade vidare, men även där utan framgång. Robert såg på mig förtvivlat och sade åt mig att vi måste låta polis och ambulanspersonal göra sitt jobb. De spårade min pappas telefon och var ute och letade i området där telefonen skulle finnas.
Vi åkte vidare och ställde oss vid en bensinmack i närheten. Jag var alldeles tom. Här sitter jag medan min pappa kanske ligger död i skogen. Och om han dör så kanske jag hade kunnat rädda honom? Vi måste ut och leta igen! Herregud varför är det ingen som ringer och berättar att de hittat honom? Varför ringer dom inte, frågade jag Robert. Varje sekund som gick kändes som en evighet. Vi satt där i tystnad, visste inte vad vi skulle säga till varandra. Så många gånger som min pappa velat avsluta sitt liv. Så många gånger som han sagt att han skulle göra det. Varför gjorde han det inte bara? Varför ringde han och sade farväl på det där viset? Var det verkligen på riktigt nu?
Efter vad som kändes som en evighet så fick jag ett samtal från min farmor. Jag vågade inte svara, tänk om han är död? Robert sade bestämt ”SVARA”. Precis när jag tryckte på knappen för att svara så åkte en ambulans förbi oss. Jag har aldrig tidigare sett en ambulans åka så fort. Blåljus och sirener var på, det måste betyda att han åtminstone har puls? De skulle inte åka sådär fort om han redan var död, visst? Vi visste att det var den ambulansen då staden vi var i var väldigt liten, och ambulansen kom från platsen vi anat att du varit på.
Min farmor sade ”Frida, de har hittat honom. Han lever, men de vet inte om de kommer kunna rädda honom. Vi får höras vidare” sedan lade hon på.
Jag fick tag på min kusin, Linda. Hon berättade vad som hade hänt. Att om ambulanspersonalen hade kommit om så bara 30 sekunder senare så hade vi förlorat honom för alltid. Det fanns en mening med detta. Att de hittade honom där i snön i precis rätt tid. Linda sade att de skulle köra honom till Falun, men att de skulle hämta en specialistläkare på närmsta sjukhus innan – det var 10 mil till Falun. På vägen dit fick han 3 hjärtstopp. Han hade lika gärna kunnat dö, men han gjorde inte det. Mot alla odds så överlevde han.
Jag sov ingenting den natten. Jag förstod aldrig ifall det som hänt denna dag var sant eller om det bara var ett enda stort skämt? Nog för att min pappa är alkoholist, men inte vill han väl dö ifrån oss? Mig och min storebror?
Dagen efter så åkte vi till Falun, Robert och jag. Vi skulle hälsa på pappa på sjukhuset. Min kusin var redan där när vi kom, det kändes bra. Det är tryggt i hennes sällskap och hon behövdes där. Jag tog med mig Robert in på avdelningen och vi blev visade till pappas rum. Där satt han i sjukhussängen. Jag kan inte förklara hur det kändes eller hur det var. Han satt och rörde på ena armen, skakade i kroppen och huvudet hängde lite. Allt han kunde säga var ”ah, ah, ah”. Han förstod inte att vi var där. Jag försökte berätta att det var vi som var där, han såg mig – varför förstod han ingenting? Jag pratade med honom, men det kändes så fel. Jag tog hans hand och det var som om jag höll i någon annans hand. Jag sa åt Robert att jag skulle gå på toa, ”ta hans hand eller något så länge” sade jag och sedan sprang jag ut ur rummet. Jag kom ut i korridoren innan det svartnade för ögonen. Det jag minns efter det var att Robert satt bredvid mig på ena sidan, och en sköterska satt på huk med kakor och saft i händerna på andra sidan. Sockret i kakorna och saften gjorde så att jag orkade ta mig till väntrummet igen. Där satt Linda och hon förstod direkt när hon såg mig. ”Åk hem, ni behöver inte vara här. Jag stannar idag, sedan ringer jag er ikväll” sade hon. Sedan tog Robert mig under armen och så lämnade vi pappa och sjukhuset.
Idag är det snart 4 år sedan som detta hände. Och det kommande året efteråt blev även det kämpigt för oss alla. Vi var så tacksamma för att du var vid liv, och att du tog emot behandling och slutade dricka under ett bra tag efter händelsen. Men i slutänden så var det alkoholen du valde. Vi kämpade och kämpade allihopa, hela familjen. Och en dag så ringde du mig. Den 30/09 2014 fick jag det där samtalet som jag väntat på i nästan hela mitt liv. Det samtalet som jag visste skulle komma en dag. Det samtalet som jag aldrig slutat tro på, som jag kämpat för varje dag i så många, många år.
Du sade ”Frida, det är över nu. Jag har tagit min sista droppe”. Och med tanke på hur många gånger jag faktiskt hört just den meningen under min uppväxt så trodde jag inte riktigt på dig, även fast det kändes annorlunda denna gång. Men jag lovade att kämpa med dig.
Och här står vi idag. 30/09-17. 3 år senare. Inte en droppe har du tagit. Idag fick du medaljen med en 3a på. Den symboliserar att du varit nykter i 3 år. TRE år. Det är så overkligt, fantastiskt och underbart. Vi är idag bästa vänner igen, som vi var när jag var liten. Det är dig jag ringer till först när något har hänt – bra som dåligt. Dig skrattar jag alltid åt- och med. För tyvärr så fick jag en släng av den extremt torra och tråkiga humorn du besitter. Älskade Pappa, det är dig vi ska fira idag.
Nykterheten, oj vad den är fin.
Att sluta med alkoholen är det finaste du har gjort för dig själv, och för din familj. Tack för att du gör detta. Tack för att väljer att vara nykter. Jag älskar dig mer än du anar, och jag är så otroligt stolt över dig. Det finns ingen som du. ♥
Tack livet.
Blev rörd och berörd av din berättelse.
Livet….det kan vara så skört……
fint att du delade, kramar till er.
Tack för att du delar med dig. Ryser och gråter. Blir alldeles tagen. Grattis till din pappa! Jag har själv levt med en äldre bror med alkoholproblem. Just nu sitter han i fängelset. Hur blir allt när han kommer ut… jag hoppas våran saga också får ett lyckligt slut. Oron finns alltid där.
men oj så brutalt ärligt och vackert!
har aldrig kommentrat en blogg innan men när det här var så fint skrivet.
heja dig, heja din pappa och heja nykterheten!
Starkt av dig, Tack för att du berättar! Starkt och bra val din pappa har gjort. Hoppas han är medveten om det❤
Min far höll sig nykter 1år, bästa året av honom jag sett på alla plan. Många gånger tänkte man: tänk om det är sista gången han dricker, tänk om om han nu valt sig själv och familjen, tänk om men man blev besviken varje gång. Min far kallar sig periodare och erkänner inte hans problem.
Gråter floder till detta inlägg. Kan relatera till detta så mycket och det ger mig hopp.
Kram <3
Så fint skrivet, ja pappor är speciella, jag är såååå tacksam för min älskade pappa. Jag önskar er många lyckliga år tillsammans. Tänk, han kanske blir morfar en dag!
Tack för en så fin blogg och insta.
Blir så glad för eran skull <3
Jag har en pappa som levde "dubbelliv", eller ja han försökte med det. Jag märkte när jag var ca 14-15 att han drack mer i smyg. Jag känner sedan ganska många år att jag inte har något behov av honom, för att han har svikit mig så många gånger. Pratar heller inte om honom i något sammanhang, så han är inte del i mitt liv.
Din pappa är fantastisk som valde familjen, framför sig själv. Önskar er all lycka i framtiden <3
♥️
Frida.
Vilken berörande text. Tårarna bara rinner från mina kinder. Så oerhört jobbig tid du haft, men vilken glädje att ni kämpat, och klarat de här tillsammans.
Stor kram till er och grattis på 3 års dagen!
Vad fint ❤️ Grattis till er alla!!
Tårarna rinner. Otroligt fint skrivet. Tack för att du delar med dig. Sänder kärlek till dig och din familj
Hej! Vad fint du skriver om dig och din pappa. Förstår att du är väldigt stolt över honom. Men tycker att det är viktigt att du även känner dig stolt över dig själv oxå. För även om din pappa inte menat det pga att han har varit sjuk, så har han ju ändå gjort er väldigt illa. Så tycker du ska vara lika stolt över er båda. Han som lyckats blivit frisk och nykter. Samt över dig själv som förlåtit, och gått vidare. Stort grattis till er båda
Så modigt och starkt av dig att skriva detta. Min pappa är också alkoholist så jag får sådan igenkänning i det du skriver. Verkligen en viktig text. Tack för det.
Så glad för din skull att din pappa har valt nykterheten. Det har inte min gjort och kanske aldrig kommer göra det heller. Men förstår hur tacksam och glad du är, hoppas det fortsätter så för resten av ditt liv och att ni kan fortsätta ha den fina relationen.
All lycka till dig <3
Hej Frida !!
Så , bra skrivet, naket, ärligt och fruktansvärt, precis som det är i kaoset.
Ödet grep in och Thomas var inte klar här på jordelivet, tack och lov för det
Han är fin din far och du och alla andra som rycks med i djävulsdansen är verkligen överlevare och kämpar.
Ge din far en stooor varm kram från mig och gratulera honom till tiden …. 3 år Fantastiskt
Och tack för den här fina delningen
Från hjärta till hjärta❤️
Varma kramar Mia
Åååh tårarna rinner Jag har ingen egen erfarenhet av mina när och kära, men anhörigas anhöriga, och sjukdomen alkoholism är verkligen inget som jag önskar min värsta fiende Jättefin skrivet Frida, och jag är väldigt glad att du och din pappa hittat varandra igen. Hälsa honom grattis från mig ❤️
Frida,
Så fint skrivet! Jag känner så väl igen mig i din historia, men för min pappa gick det inte lika bra. Han gick bort för 4 år sedan 65 år gammal och den första tiden präglades av ilska, sorg och en massa obesvarade frågor. Men det är sant att tiden läker, nu är det de ljusa stunderna jag minns med kärlek.
Så glad att din pappa valt nykterheten och sin familj. All lycka och kärlek till er❤️.
Gud va fint. Och sorligt. Men så himla fint. Jag började gråta när jag läste att han har varit nykter så länge. Men det måste varit jättetufft att ha växt upp med den problematiken runt dig, blev himla ledsen för din skull också. Men vilken tur att det var ett sådant fint slut, även om kampen aldrig riktigt är över. Hejjar på er, hoppas livet fortsätter fint för både dig och din pappa!
Så otroligt rörande inlägg <3
Jag blir så berörd av det du skriver <3
Och jag tror att det är så viktig att du som offentlig person vågar prata öppet om missbruk. För vi måste ju prata om det!
Tyvärr så dog min pappa till följderna av sitt missbruk när jag var elva år.
Men jag känner som du kanske också gör att det går att vända dåliga erfarenher till en drivkraft. Vi vet hur det känns när livet är motigt och kanske just därför uppskattar vi dom vackra stunderna lite mer.
En stor kram till dig och din pappa!
Hej Frida!
Tack för att du så öppet delar med dig av dina erfarenheter! Jag är också en av dem som växt upp med en förälder med alkoholmissbruk. Det var en jobbig uppväxt, nåt som inget barn ska behöva uppleva. Det har påverkat mig på många sätt, bland annat har jag svårt att lita på andra människor. Men i år firar min mamma 13 år som nykter och jag är så tacksam för att hon har lyckats komma ur sitt missbruk. Jag kan fortfarande komma ihåg känslan av att komma hem eller bara av att höra hennes röst i telefonen när hon druckit. Det händer fortfarande att jag får den där känslan i magen när jag för någon kort sekund tror att hon tagit ett återfall. Men det känns otroligt befriande när jag inser att hon fortfarande håller sig nykter. Jag vill önska dig och din pappa all lycka. Ni förtjänar att få den här lyckliga tiden tillsammans efter alla förlorade år.
Kram
Hade såååå önskat att min pappa också hade kunnat valt livet istället för alkoholen. Han dog hemma hos sig med brustna kärl i halsen pga av att levern tagit alldeles för mycket stryk av alkoholen. Polisen hittade honom efter 3 dagar när han legat död hemma. Just nu bär jag hans barnbarn i magen och jag vet att han skulle vara sååååå stolt, men alkoholen tog hans liv 🙁
Fy! Jag gråter!! Fina Kerstin. Önskar så att jag kunde hjälpa dig att få din pappa tillbaka. Det är en hemsk sjukdom. Hatar den så mycket!! Men vet du? Det är klart att din pappa är stolt över dig och sitt kommande barnbarn, även om det såklart inte är någon tröst i längden. Men jag är säker på att han ser er och finns med er jämt. Stora varma kramar till er. <3
Tack för att du berättar. Det är så lätt att känna sig ensam. Tabu, skuld och skam lindar in och gör bördan ännu tyngre. Min mamma är inte vit ännu och kommer troligtvis aldrig att vara det. Jag är rädd att hon aldrig kommer att göra det valet. Men just nu är vi inne i en bättre period. Då är livet så jkla mycket ljusare.
Fina Micaela! Jag vet precis hur det är att känna sig ensam i detta. Det är fruktansvärt. Jag hoppas innerligt att din mamma kommer att bli mottaglig för hjälp. Önskar er allt gott i livet. Försök att prata med din mamma nu under denna ljusare tid. Kanske är det lättare för henne att se din sida av livet just nu? Stora kramar till er! <3